När Serbien bestämde sig för
”den enda vägen” (EU) så utnämndes Vojvodina, i kraft av att vara det
ekonomiskt mest utvecklade området, till ”lokomotiv”, bakom vilket Novi
Sad och ytterligare några större städer i regionen skulle utgöra de
första vagnarna. Framför alla andra glänste den lilla orten Kać, som
till det yttre och genom sina resultat påminner om en svensk
industriby.
Av Mladen Anđelkov Bulut
 Från Diasporas fotodokumentation. Delegation från Sverige på besök på Unimet från Novi Sad. På fotografiet återfinns Unimets grundare, Gojko Kunovac, med korslagda armar. |
Under århundradena ständigt under press – sedan platsen omnämndes första gången, i dokumentet Papski desetak – så
har Kać legat i början av alla uråldriga karavanstigar och gamla
dammiga landsvägar som sedermera, som trådar, gång på gång vävts och
trasslat ihop sig kors och tvärs genom Šajkaška-distriktet, avgränsat
genom floden Tisas vidsträckta utlopp och de dåtida romerska
löpgravarna vid Donau och sedan, inför turkarnas anstormning, den här
iordningställda Donaufrontlinjen.
I och med demobiliseringen 1763 så förvandlades de gränsvakter som inte marscherade med sin bataljon längre söderut, från oförvägna šajkaši, österrikiska båtsmän, till lika modiga och rörliga båtburna handelsmän som bytte ut sina snabba stridsbåtar mot långsamma och tröga lastbåtar för boskap, virke, hudar och malm, eller buktiga vinbåtar eller spannmålsbåtar som gick upp och ner för de europeiska floderna och haven. Och nu, vid infarten till Novi Sad – inte mer än ett tiotal kilometer från provinshuvudstaden (som genom sin oproportionerligt höga tillväxt står för 31 % av regionens inkomster, trots att mindre än 15 % av Vojvodinas invånare bor där) och huvudorterna i de flesta av Vojvodinas 45 kommuner – så omfattas Kać inte bara av den gamla vägen till Titel, utan även motorvägen Belgrad – Subotica, som ingår i det europeiska Korridor X, vilken sträcker sig via Ungern genom Serbien till Bulgarien och Grekland, samt den regionala vägen Novi Sad – Zrenjanin, sträckan Banat-riksvägen, som leder mot Rumänien.
I och med demobiliseringen 1763 så förvandlades de gränsvakter som inte marscherade med sin bataljon längre söderut, från oförvägna šajkaši, österrikiska båtsmän, till lika modiga och rörliga båtburna handelsmän som bytte ut sina snabba stridsbåtar mot långsamma och tröga lastbåtar för boskap, virke, hudar och malm, eller buktiga vinbåtar eller spannmålsbåtar som gick upp och ner för de europeiska floderna och haven. Och nu, vid infarten till Novi Sad – inte mer än ett tiotal kilometer från provinshuvudstaden (som genom sin oproportionerligt höga tillväxt står för 31 % av regionens inkomster, trots att mindre än 15 % av Vojvodinas invånare bor där) och huvudorterna i de flesta av Vojvodinas 45 kommuner – så omfattas Kać inte bara av den gamla vägen till Titel, utan även motorvägen Belgrad – Subotica, som ingår i det europeiska Korridor X, vilken sträcker sig via Ungern genom Serbien till Bulgarien och Grekland, samt den regionala vägen Novi Sad – Zrenjanin, sträckan Banat-riksvägen, som leder mot Rumänien.
Varken by eller småstad
Hela området, från motorvägskorsningen i
Kać till förgreningen på Zrenjaninriksvägen, är täckt av rymliga
produktionshallar, förvaltningsbyggnader och förråd tillhörande
nystartade företag med för vanligt folk svårbegripliga namn, som vittnar
om företagens utländska bakgrund. Till vänster: MDD Group, KIA Motors,
Davax, Husqvarna, Alca; till höger: Budućnost, Panos och Unimet.
Genast lägger man märke till att Unimet har fyra produktionshallar som sträcker sig över mer än 7 000 m2 och att det stora gästhuset, utrustat som ett hotell och avsett för affärspartners och andra tillfälliga gäster, omgivet av en vacker och välskött trädgård och prydligt klippt gräsmatta, ligger på den största tomten.
Men den tioåriga skuggande björkdungen, liksom de dubbla trädraderna med doftande lindar och greniga plataner längs den hårdbelagda vägen, som från landsvägen leder bara till den senast uppförda byggnaden, vittnar om att ägaren var här långt före alla de nykomlingar som ökat Kaćs folkmängd med nästan 15 000 själar.
Och att man – till skillnad från alla andra, som skoningslöst grävt upp de bördiga ängsmarkerna och gjutit in dem i betong och byggt skinande glasbyggnader – har klätt sina hus i tegel, ett traditionellt byggmaterial i dessa trakter, samt att man för att kunna bygga har täckt och dränerat Vrbovac’ ofruktsamma träskmark, som fram till dess ofta hade satts under vatten när Donau svämmade över.
Gojko Kunovac är emellertid inte någon avkomling till forntidens lokala företagsamma invånare, utan tillhör en släkt som bara av tvingande omständigheter hade kommit hit, som rest iväg och återvänt. Vid tvångsförflyttningen av 280 tyska familjer till det halvtomma Kać kom han hit redan som ung pojke, tillsammans med faderns familj, från bergsbyn Kruševac i Bugojno-området, strax före 50-talet, vid en tidpunkt då den kolonisering redan hade börjat avta, som efterkrigsregimen använde för att i forcerat tempo befolka de övergivna vojvodinska byarna med befolkning från underutvecklade områden för att genom efterkrigstidens jordbruksreform av närmare 100 000 uppsplittrade jordbruk inte bara bekämpa den vanligt förekommande matbristen, utan även skapa billiga matproducenter.
Från den tiden är det allt fler unga som överger den föraktade termen ”bonde” och Jugoslavien, som industrialiseras i ett allt snabbare tempo, upplever en ostoppbar rörelse bort från jordbrukssamhället – på bara 50 år flyttar 8 miljoner människor från landsbygden in till staden och andelen landsbygdsbefolkning minskar fram till 1981 från 73 % till 19 %, vilket innebar den snabbaste takten i världen, för i USA och Sverige tog det 73 år, i Frankrike 100 år och i Danmark 130 år.
Medan han fortfarande var yngling utbildade sig Kunovac till metallsvarvare i Novi Sad; han gav sig snart ut på vägarna igen och, på grund av dåtidens höga arbetslöshet, begav han sig till sin bror i Sarajevo, för att därifrån, så fort Tito öppnade gränserna 1964, bege sig iväg för att arbeta i Tyskland.
Genast lägger man märke till att Unimet har fyra produktionshallar som sträcker sig över mer än 7 000 m2 och att det stora gästhuset, utrustat som ett hotell och avsett för affärspartners och andra tillfälliga gäster, omgivet av en vacker och välskött trädgård och prydligt klippt gräsmatta, ligger på den största tomten.
Men den tioåriga skuggande björkdungen, liksom de dubbla trädraderna med doftande lindar och greniga plataner längs den hårdbelagda vägen, som från landsvägen leder bara till den senast uppförda byggnaden, vittnar om att ägaren var här långt före alla de nykomlingar som ökat Kaćs folkmängd med nästan 15 000 själar.
Och att man – till skillnad från alla andra, som skoningslöst grävt upp de bördiga ängsmarkerna och gjutit in dem i betong och byggt skinande glasbyggnader – har klätt sina hus i tegel, ett traditionellt byggmaterial i dessa trakter, samt att man för att kunna bygga har täckt och dränerat Vrbovac’ ofruktsamma träskmark, som fram till dess ofta hade satts under vatten när Donau svämmade över.
Gojko Kunovac är emellertid inte någon avkomling till forntidens lokala företagsamma invånare, utan tillhör en släkt som bara av tvingande omständigheter hade kommit hit, som rest iväg och återvänt. Vid tvångsförflyttningen av 280 tyska familjer till det halvtomma Kać kom han hit redan som ung pojke, tillsammans med faderns familj, från bergsbyn Kruševac i Bugojno-området, strax före 50-talet, vid en tidpunkt då den kolonisering redan hade börjat avta, som efterkrigsregimen använde för att i forcerat tempo befolka de övergivna vojvodinska byarna med befolkning från underutvecklade områden för att genom efterkrigstidens jordbruksreform av närmare 100 000 uppsplittrade jordbruk inte bara bekämpa den vanligt förekommande matbristen, utan även skapa billiga matproducenter.
Från den tiden är det allt fler unga som överger den föraktade termen ”bonde” och Jugoslavien, som industrialiseras i ett allt snabbare tempo, upplever en ostoppbar rörelse bort från jordbrukssamhället – på bara 50 år flyttar 8 miljoner människor från landsbygden in till staden och andelen landsbygdsbefolkning minskar fram till 1981 från 73 % till 19 %, vilket innebar den snabbaste takten i världen, för i USA och Sverige tog det 73 år, i Frankrike 100 år och i Danmark 130 år.
Medan han fortfarande var yngling utbildade sig Kunovac till metallsvarvare i Novi Sad; han gav sig snart ut på vägarna igen och, på grund av dåtidens höga arbetslöshet, begav han sig till sin bror i Sarajevo, för att därifrån, så fort Tito öppnade gränserna 1964, bege sig iväg för att arbeta i Tyskland.
Vägen och framtiden
Denna nya flytt – från ett öst, där det
socialistiska självstyret höll på att födas under stora våndor, som ett
mellansteg till det klasslösa samhället; till ett väst, som sjönk, i
enlighet med förutsägelser av Marx’ uttolkare, i skymningstimmen av
kapitalismens sista fas – var verkligen en tidig indikation på att det i
verkligheten genomförda experimentet att upprätta det rättvisaste
maktförhållandet i arbetarklassens namn (där alla gör så mycket de vill
och tar så mycket de behöver) hade ett inbyggt dolt systemfel, som hade
fört in dem i en återvändsgränd.
När det gällde Kunovac – även om utgångspunkten var samma som hos många, som obetänksamma gav sig av för att bli gästarbetare, burna av tanken att på något år få in nog med pengar (lönerna var, sades det, upp till 30 gånger högre än här) för att spara ihop till en liten Fiat eller en bostad – så var inte vägen till gästarbete enkelriktad och slutade inte, som för så många andra, oåterkalleligt med bara tillfälliga nostalgiska attacker av längtan efter hemlandet. Eller den framkom inte i det rikliga gästarbetarbidraget i den för staten så viktiga nya ekonomiska grenen, från vilken den parasitiskt plockade frukter värda tiotals miljarder dollar, som kommit in från förskingringen som understöd till släktingar.
– Redan när tåget skramlade fram emot gränsen kunde han höra från medpassagerare att Sverige, inte Tyskland, var det ”förlovade landet” för flitiga och ambitiösa individer, och det kom han ihåg när han utan framgång, genom kontakter med landsmän, försökte hitta jobb och när han tillsammans med andra hemlösa åkte runt på bussarna i oktoberkylan för att åtminstone kunna slumra till lite i värmen, säger dottern, Ana Kunovac Ilić när hon återger faderns berättelse.
Det första svarvjobbet fick han i Finspång, där det på grund av den snabba industrialiseringen rådde brist på arbetskraft, i synnerhet välutbildade specialister, och även om han hade hälften så hög lön som någon svensk, så kunde han, eftersom han bodde i barack och åt i arbetsmatsalen, snart köpa en Volvo Amazon, som han försiktigt körde till Stockholm.
Eftersom han vida överträffade produktionskvoterna och nästan inte lämnade något spill, så fick han allt bättre betalt och kunde spara ihop till en egen svarv. Efter ett åttatimmarspass på fabriken jobbade han privat lika länge och fick snart gott rykte om sig, både för sina arbetsresultat och affärsmässiga pålitlighet.
Stärkt och nu med bra utrustning grundade han 1974 den egna firman Brovex AB.
När det gällde Kunovac – även om utgångspunkten var samma som hos många, som obetänksamma gav sig av för att bli gästarbetare, burna av tanken att på något år få in nog med pengar (lönerna var, sades det, upp till 30 gånger högre än här) för att spara ihop till en liten Fiat eller en bostad – så var inte vägen till gästarbete enkelriktad och slutade inte, som för så många andra, oåterkalleligt med bara tillfälliga nostalgiska attacker av längtan efter hemlandet. Eller den framkom inte i det rikliga gästarbetarbidraget i den för staten så viktiga nya ekonomiska grenen, från vilken den parasitiskt plockade frukter värda tiotals miljarder dollar, som kommit in från förskingringen som understöd till släktingar.
– Redan när tåget skramlade fram emot gränsen kunde han höra från medpassagerare att Sverige, inte Tyskland, var det ”förlovade landet” för flitiga och ambitiösa individer, och det kom han ihåg när han utan framgång, genom kontakter med landsmän, försökte hitta jobb och när han tillsammans med andra hemlösa åkte runt på bussarna i oktoberkylan för att åtminstone kunna slumra till lite i värmen, säger dottern, Ana Kunovac Ilić när hon återger faderns berättelse.
Det första svarvjobbet fick han i Finspång, där det på grund av den snabba industrialiseringen rådde brist på arbetskraft, i synnerhet välutbildade specialister, och även om han hade hälften så hög lön som någon svensk, så kunde han, eftersom han bodde i barack och åt i arbetsmatsalen, snart köpa en Volvo Amazon, som han försiktigt körde till Stockholm.
Eftersom han vida överträffade produktionskvoterna och nästan inte lämnade något spill, så fick han allt bättre betalt och kunde spara ihop till en egen svarv. Efter ett åttatimmarspass på fabriken jobbade han privat lika länge och fick snart gott rykte om sig, både för sina arbetsresultat och affärsmässiga pålitlighet.
Stärkt och nu med bra utrustning grundade han 1974 den egna firman Brovex AB.
Tillbaka till det förgångna
 Unimets produktionshall idag |
Utan att bry sig om protesterna från sin
hustru Jelica, en Kać-bo född i den framstående familjen Raletić, så
lämnade han 1980 den välfungerande firman till sin affärskollega och
återvände till fäderneslandet, övertygad om att också tiden hade kommit
dit då företagaranda – vid sidan om land, arbete och kapital – skulle
erkännas som den fjärde faktorn i en modern ekonomi och att han, genom
att öppna upp en produktionsavdelning och genom sin samlade
affärserfarenhet, skulle kunna ge sitt personliga bidrag till
samhällets framsteg.
Grundad i en gårdsbyggnad (på mindre än 100 m2) till det gamla familjehemmet, fick Unimet, som bara ett litet självständigt metallsvarveri med tre arbetare och sex universalmaskiner, uppleva hela falskheten i de paroller som man sänt ut till dem av våra arbetare som befann sig på tillfälligt arbete i utlandet om att de skulle återvända hem från främmande land. För även om privilegier när det gällde tullfri införsel av införskaffad egendom underlättade återvändandet, så kvävde i praktiken återstående bestämmelser all privat företagaranda, genom begränsningar för ägarna att anställa högst sju arbetare och genom en skattepolitik som var så genomtänkt att de tog ifrån en nästan allt man tjänade in.
Inte långt därefter, eftersom privatföretagarna åkte på en ny smäll i form av oskrivna regler som skyddade okränkbar statlig egendom, och det bestämdes att offentliga företag, som återigen skakade av en nyuppkommen ekonomisk kris, inte fick lägga ut några som helst jobb på dem, inte heller att man levererade produktionsråvaror till dem, på vilket Unimets produktionsprogram vilade vid den tiden, så återvände familjen Kunovac till Sverige.
– Pappa friköper och lyckas, genom att införskaffa moderna CNC-maskiner, få Brovex på fötter igen, men i sin besvikelse hade han inte lagt ner Unimet, där han hade fortsatt att hålla igång någon sorts produktion, så att 1983 kom den första CNC-maskinen till Kać, fortsätter Ana och minns sin far som under alla dessa år, under ständigt resande mellan Stockholm och Kać, gjorde sitt yttersta för att här utbilda arbetskraft som var tillräckligt välutbildad för att klara av arbetskraven för högteknologiska maskiner.
Det blev vanligt, och så är det än idag, att maskinoperatörerna antogs på sex månaders provanställning, de utvalda fick obligatorisk yrkesutbildning och praktik och först efter detta fick de förtroendet att själva manövrera de dyrbara maskinerna, där varje kostar från ett tiotal till flera hundra tusen euro.
Grundad i en gårdsbyggnad (på mindre än 100 m2) till det gamla familjehemmet, fick Unimet, som bara ett litet självständigt metallsvarveri med tre arbetare och sex universalmaskiner, uppleva hela falskheten i de paroller som man sänt ut till dem av våra arbetare som befann sig på tillfälligt arbete i utlandet om att de skulle återvända hem från främmande land. För även om privilegier när det gällde tullfri införsel av införskaffad egendom underlättade återvändandet, så kvävde i praktiken återstående bestämmelser all privat företagaranda, genom begränsningar för ägarna att anställa högst sju arbetare och genom en skattepolitik som var så genomtänkt att de tog ifrån en nästan allt man tjänade in.
Inte långt därefter, eftersom privatföretagarna åkte på en ny smäll i form av oskrivna regler som skyddade okränkbar statlig egendom, och det bestämdes att offentliga företag, som återigen skakade av en nyuppkommen ekonomisk kris, inte fick lägga ut några som helst jobb på dem, inte heller att man levererade produktionsråvaror till dem, på vilket Unimets produktionsprogram vilade vid den tiden, så återvände familjen Kunovac till Sverige.
– Pappa friköper och lyckas, genom att införskaffa moderna CNC-maskiner, få Brovex på fötter igen, men i sin besvikelse hade han inte lagt ner Unimet, där han hade fortsatt att hålla igång någon sorts produktion, så att 1983 kom den första CNC-maskinen till Kać, fortsätter Ana och minns sin far som under alla dessa år, under ständigt resande mellan Stockholm och Kać, gjorde sitt yttersta för att här utbilda arbetskraft som var tillräckligt välutbildad för att klara av arbetskraven för högteknologiska maskiner.
Det blev vanligt, och så är det än idag, att maskinoperatörerna antogs på sex månaders provanställning, de utvalda fick obligatorisk yrkesutbildning och praktik och först efter detta fick de förtroendet att själva manövrera de dyrbara maskinerna, där varje kostar från ett tiotal till flera hundra tusen euro.
Dit och tillbaka
Drömmen om ett snabbt uppnående av den ”svenska socialismen” gynnades särskilt av idén om den svenska industribyn och 1997 uppför Kunovac den första produktionshallen i ödemarken utanför Kać.
En fortsättning av ett affärssamarbete inlett i Schweiz drog hit också Telsonic och deras uppdykande, som ett vårtecken, förebådade en möjlighet att Serbien kunde få en industri som inte var en källa till problem, utan en generator av stabilitet och samhällsekonomiska rikedomar, för ingenstans i världen finns det ett framgångsrikt land utan stark ekonomi, inte heller bra ekonomi utan exemplariskt utvecklad industri.
– Allt har, emellertid, gjorts utan hjälp från stat eller kommun, det är gjort på egen bekostnad och med medel från Brovex, som nu sköts av min bror Aleksandar, säger Ana och påminner om att Unimet, som utvecklat sin verksamhet avsevärt, inte åtnjutit några som helst privilegier – inte då och inte nu – fast, på grund av det ständiga behovet av nya arbetare och på grund av att man infört ett andra arbetsskift i nybyggda produktionsavdelningar så utannonserade man hela tiden öppet lediga platser. Det skulle gå ett helt decennium innan Kunovac genom små, små steg i en daglig, envis kamp för överlevnad skulle kunna förverkliga denna idé.
– Idén fick liv, skulle det visa sig, endast tack vare etablerandet av ett lyckligt affärssamarbete och en fullständig programmatisk sammankoppling av produktionen med den svenska firman, varigenom vi förhindrade osäkerhet och ogynnsamma affärsvillkor här, säger Ana, som tillsammans med sin bror gemensamt äger båda företagen och som när hon här hjälpte sin far kunde se hur Unimet växte från en liten verkstad till ett avundsvärt välutvecklat företag som hon idag styr med stor framgång.
Trots företagarnas ansträngningar så sammansvor sig, under tiden för väpnad konflikt och internationella sanktioner, en partisk och rövaraktig ägartransformering av offentliga företag, betingad av okända politiska intriger, administrationens outsinliga förmåga att bestickas samt drastiskt fördärvade omständigheter att bedriva affärer på grund av NATO-bombningar och en lemlästad ekonomi.
En fortsättning av ett affärssamarbete inlett i Schweiz drog hit också Telsonic och deras uppdykande, som ett vårtecken, förebådade en möjlighet att Serbien kunde få en industri som inte var en källa till problem, utan en generator av stabilitet och samhällsekonomiska rikedomar, för ingenstans i världen finns det ett framgångsrikt land utan stark ekonomi, inte heller bra ekonomi utan exemplariskt utvecklad industri.
– Allt har, emellertid, gjorts utan hjälp från stat eller kommun, det är gjort på egen bekostnad och med medel från Brovex, som nu sköts av min bror Aleksandar, säger Ana och påminner om att Unimet, som utvecklat sin verksamhet avsevärt, inte åtnjutit några som helst privilegier – inte då och inte nu – fast, på grund av det ständiga behovet av nya arbetare och på grund av att man infört ett andra arbetsskift i nybyggda produktionsavdelningar så utannonserade man hela tiden öppet lediga platser. Det skulle gå ett helt decennium innan Kunovac genom små, små steg i en daglig, envis kamp för överlevnad skulle kunna förverkliga denna idé.
– Idén fick liv, skulle det visa sig, endast tack vare etablerandet av ett lyckligt affärssamarbete och en fullständig programmatisk sammankoppling av produktionen med den svenska firman, varigenom vi förhindrade osäkerhet och ogynnsamma affärsvillkor här, säger Ana, som tillsammans med sin bror gemensamt äger båda företagen och som när hon här hjälpte sin far kunde se hur Unimet växte från en liten verkstad till ett avundsvärt välutvecklat företag som hon idag styr med stor framgång.
Trots företagarnas ansträngningar så sammansvor sig, under tiden för väpnad konflikt och internationella sanktioner, en partisk och rövaraktig ägartransformering av offentliga företag, betingad av okända politiska intriger, administrationens outsinliga förmåga att bestickas samt drastiskt fördärvade omständigheter att bedriva affärer på grund av NATO-bombningar och en lemlästad ekonomi.
En gammal mästares recept
– Alla dessa stora svårigheter övervann
vi, tack vare logistisk, finansiell och materiell hjälp som vi fick och
som vi får av Brovex, där får vi all repromaterial, den modernaste
utrustning och vi exporterar 70 % av vår produktion till Sverige, medan
återstoden säljs på den internationella marknaden, förklarar Ana, efter
faderns död 2010 delägare av denna firma i Serbien som utrustar
industrin i USA och Europa med ett brett urval av produkter och
reservdelar som används av oljeföretag, inom kemisk och farmaceutisk
industri, livsmedelsindustri, av byggföretag och andra världsledande
företag.
På mer än tio högproduktiva CNC-maskiner och flera universalmaskiner med åtföljande kringutrustning för olika jobb åt de mest kända japanska, amerikanska och europeiska tillverkarna, 30 maskiner för tillskärning och bearbetning av plåt på en produktionsavdelning i en filial i Jarmenovci i Topola-området och vid sidan av standardmätutrustning, profilprojektor och övrig utrustning för att mäta hårdhet och bestämmande av tjockleken på skyddande ytskikt, som kontrollutrustning har man införskaffat koordinatmätmaskin Mitutoyo Euro-C-A574 CMM 3D, så de 220 högt kvalificerade arbetarna är helt kapabla att tillfredsställa ytterst komplicerade och precisa krav från köparen.
– Viktigare än uppgiften att man tjänar mer än dubbelt så mycket på Unimet än medellönen inom maskinindustrin är det faktum att vi anstränger oss att skapa långvariga relationer med våra arbetare och att vi ger dem inte bara träning och ständig vidareutveckling utan också jämlika möjligheter att förena professionella och familjemässiga plikter och sin egen fritid, understryker Ana Kunovac Ilić och tillkännager exklusivt för Diaspora att man just undertecknat ett tioårigt miljonkontrakt med ett kanadensiskt företag.
Till slut, kommer någon i Serbien – nertyngt av sin miljonarmé av arbetslösa och med hälften av sina 7,5 miljoner invånare under fattigdomsgränsen – i detta färdiga svenska recept känna igen en utvecklingsmöjlighet, utan vilken också ett lokomotiv lätt kan förirra sig från huvudspåret ut på ett sidospår?
På mer än tio högproduktiva CNC-maskiner och flera universalmaskiner med åtföljande kringutrustning för olika jobb åt de mest kända japanska, amerikanska och europeiska tillverkarna, 30 maskiner för tillskärning och bearbetning av plåt på en produktionsavdelning i en filial i Jarmenovci i Topola-området och vid sidan av standardmätutrustning, profilprojektor och övrig utrustning för att mäta hårdhet och bestämmande av tjockleken på skyddande ytskikt, som kontrollutrustning har man införskaffat koordinatmätmaskin Mitutoyo Euro-C-A574 CMM 3D, så de 220 högt kvalificerade arbetarna är helt kapabla att tillfredsställa ytterst komplicerade och precisa krav från köparen.
– Viktigare än uppgiften att man tjänar mer än dubbelt så mycket på Unimet än medellönen inom maskinindustrin är det faktum att vi anstränger oss att skapa långvariga relationer med våra arbetare och att vi ger dem inte bara träning och ständig vidareutveckling utan också jämlika möjligheter att förena professionella och familjemässiga plikter och sin egen fritid, understryker Ana Kunovac Ilić och tillkännager exklusivt för Diaspora att man just undertecknat ett tioårigt miljonkontrakt med ett kanadensiskt företag.
Till slut, kommer någon i Serbien – nertyngt av sin miljonarmé av arbetslösa och med hälften av sina 7,5 miljoner invånare under fattigdomsgränsen – i detta färdiga svenska recept känna igen en utvecklingsmöjlighet, utan vilken också ett lokomotiv lätt kan förirra sig från huvudspåret ut på ett sidospår?
